Vår farmor

Hon var en liten kvinna med en skör kropp, som kämpade väl genom livet.

Medan farfar levde så var hon en skugga i hans, som jag tyckte, starka Jag. Har i vuxen ålder förstått att hans barska personlighet bara var ett uttryck för hans rädsla över att det skulle hända hans älskade Lisa något.

Farmor Lisa kämpade mot sjukdomar från det att hon var 25. TBC, svår diabetes mm följde henne genom livet. I längden var hon dock starkare än farfar, som dog i en svår hjärtinfarkt 14 år innan farmor.

Det som är märkligt med henne i mina ögon, är hur tydlig hon blivit för mig efter sin död 1994. Det finns få människor som jag så ofta tänker på. Jag minns ofta hur hon såg ut i sitt kök, hennes milda ansikte när hon lyssnade, hennes sockerfria skorpor som man snällt tuggade i sig till saften, läsken som man fick gå ner i källaren och själv välja, glasspinnarna som bara fanns i hennes frysbox.

Jag funderar mycket på vem hon var, vad hon tänkte och vad hon upplevde under sitt inrutade liv. Hur mycket av hennes personlighet bär vi med oss?

Jag tror att hon var nöjd med sitt liv och vid släktträffen sommaren -94, just efter hennes 80 årsdag, sa hon till mig ”Ulrika, nu är jag trött, nu har jag gjort mitt!”. Jag anade då att det var sista gången jag såg henne och det kändes endast fridfullt.

Hon visade sig dock igen för mig, men det var efter hennes död. Det är jag tacksam för och bilden bär jag med mig med glädje.

* * *

Jag fick se farmor dansa

med kraft i den tidigare

så svaga ryggen,

med en kropp som förnam

om en ljuvlig frid.

Hon vände sig om

mitt i dansen och log,

med en blick

som gav en aning om

ett gudomligt möte.

Tack farmor,

för att jag fick se dig dansa!

* * *