Små skärvor

Vi är uppväxta på ett museum, en liten grindstuga med ett trehundraårigt förflutet.

Ryssarna använde det lilla huset som kokstuga när de var i Härnösand och brände ner staden. Det säger ju en del om dess historia. En historia som naturligtvis präglat oss.

Stugan och dess omgivning har alltid tilltalat min fantasi. Hundratals händelser har utspelats där. Varelser i skogen, vackra herrgårdsfruar spöklikt vandrandes genom de stora rummen, kärlek i lusthusen, mord bakom fäbodarna.

När jag pratade med en vän om lycka för någon dag sedan så slogs jag just av hur otroligt lycklig tid det var i detta lilla hus. Sex personer på en yta inte större än 60 kvadratmeter, dock innehållande vedspis och kakelugn. Syskon som delade rum och spröjsade fönster som fick naturlig rimfrost lagomt till jul. Vi hade allt och det vi inte hade fantiserade vi fram.

Det jag också minns var att jag så ofta kröp mellan de gamla husen och lekte detektiv. Ofta fann man otroliga skatter och naturligtvis så var det föremål som hade ett betydande värde, även om det var ett porslinsöra ifrån en kaffekopp vars utflykt bara varit dagen innan.

Stolt sprang jag hem med ett hårt tag om fyndet. Visade glatt upp det för pappa i tron att det här var något som de på museet skulle starta en utgrävning för. Aldrig någonsin avvisade han mitt fynd med avväpnande ord som ”Lilla vän, det där är ju ett öra till en vanlig kopp, den har inget värde”. Han synade, funderade och många gånger så tog han med sig föremålet till sin arbetsplats, museet. Det räckte för att göra sin fantiserande dotter nöjd och tillfreds. Stolt och lycklig fick hon gå vidare mot nya upptäckter, kanske en spets ifrån en herrgårdsfrus vackra klänning, kanske ett litet ark ifrån ett kärleksbrev?

Någon har sagt att man ska fånga lyckan när den kommer, vi har också en uppgift att låta lyckan få vara just där den är. Så när någon möter dig med ett porslinsöra, låt det vara så fantastiskt som det är. Verkligheten möter oss ändå när vi är redo för den.

Love!