13 år som gifta

Tiden går fort när man har roligt. =)

Med risk för att vara alltför nostalgisk och kanske rent av pretentiös, så lägger jag ut en dikt som jag skrev till min man för en massa år sedan. =)

Till Patrik

På Din 30-års dag!!

Ett ögonblick

vid ett heligt sakrament,

gav förnimmelse

om kommande kärlek.

Ett möte

vid vänners bord,

gav visshet

om ett kärleksfullt frö.

En plats

i tidig vår,

gav mod att

blicka framåt.

Gemenskap

i mässa och bön,

gav svaret

Våga älska!

En kväll för

glittrande ögon,

fick fröet att

börja gro.

Två ringar som

kärleksfullt bevis,

kärlek förankrad i

hjärta och tro,

följer oss

resten av vägen.

Och jag vet att

Jag Älskar Dig!

Ulrika

En hyllning till alla mammor

Idag är mors dag, en dag för alla mammor.

Jag tänker ofta på vilken tur jag har som har kvar min mamma. Jag funderar ofta över vilket tomrum som hon en dag kommer att lämna och jag orkar inte tänka tanken fullt ut för att det är en så pass smärtsam tanke.

Undrar också över om jag lyckas visa hur mycket hon betyder för mig eller om min trötthet och min vardag överskuggar det? Tar jag henne för given? Nej, jag tror inte det.

Ni där ute som förlorat era mammor, ni lyckas ändå på något sätt gå vidare och det är beundransvärt. Jag hoppas att era mammor fortfarande känns närvarande och att de håller sin beskyddande hand över er. Så tror jag att det fungerar. Livet är större än så här. Livet är mer.

Min roll som mamma? Två livfulla vackra söner!

Även här undrar jag om jag lyckas visa min kärlek fullt ut eller om den överskuggas av vardaglig irritation och olika duktighetsprojekt?

Som alla andra mammor funderar jag ibland på vad som skulle hända om jag förlorar ett av barnen. Djupt smärtsam tanke och jag tror inte att jag skulle överleva det. Ändå vet jag att man kan göra det, men med en livssorg och ständig saknad. Mina tankar går till er.

All kärlek till er därute! Min mamma, era mammor, vi som är mammor, ni som längtar efter att få bli mammor. Hurra för oss!

/U

Tänk, en dröm

att vara liten och svag,

omsluten av ändlös kärlek,

oändlig kärlek.

stilla vila

möta en blick

lika klar som blicken

från ett älskat barn.

Att stilla vila

utan orosmoment,

att bara vara,

liten och älskad.

gode gud,

hjälp oss duktiga kvinnor

att stilla vila,

med djup förtröstan

på oändlig kärlek!

Baby

Vi strävar efter upplevelser, vi ska ha känslostormar.

Var är vardagen och den sköna tråkigheten i detta?

Jag älskar lugnet och tryggheten. Ibland lurar jag mig själv och tror att jag vill ha något annat.

David Shutrick har skrivit en text åt Svante Thuresson på skivan ”Vi som älskar och slåss”, en sann kärleksförklaring i mina öron. Tänk dig texten lite lagomt laid back och med Svantes coola röst i dina öron.

Baby med dig kan jag ha tråkigt.

Vi kan vara loja och låta bli att skoja.

Baby med dig kan jag ha tradigt.

Vi har suttit tysta och ändå blivit kyssta.

Vi har sagt millioner ord,

vi har ätit vid hundratals bord.

Vi har smitit ifrån festerna,

fast vi själva bjudit gästerna.

Baby med dig kan jag ha tråkigt.

Vi kan sitta stilla om vi skulle vilja.

Baby med dig kan jag ha leda,

vi kan knäcka nötter hemma på en fredag.

Vi har hållit varandra i händerna.

Vi krupit hem på tänderna.

Vi har badat i sjöar som varit för kalla.

Vi har frusit och blivit förkyldast av alla.

Vi passar på att vara två.

Baby med dig kan jag ha vemod.

Det får vara enahanda, vi har ju varandra.

Baby med dig kan jag ha tråkigt.

Vi har suttit tysta och ändå blivit kyssta.

Baby, låt oss få ha det så.

Vår farmor

Hon var en liten kvinna med en skör kropp, som kämpade väl genom livet.

Medan farfar levde så var hon en skugga i hans, som jag tyckte, starka Jag. Har i vuxen ålder förstått att hans barska personlighet bara var ett uttryck för hans rädsla över att det skulle hända hans älskade Lisa något.

Farmor Lisa kämpade mot sjukdomar från det att hon var 25. TBC, svår diabetes mm följde henne genom livet. I längden var hon dock starkare än farfar, som dog i en svår hjärtinfarkt 14 år innan farmor.

Det som är märkligt med henne i mina ögon, är hur tydlig hon blivit för mig efter sin död 1994. Det finns få människor som jag så ofta tänker på. Jag minns ofta hur hon såg ut i sitt kök, hennes milda ansikte när hon lyssnade, hennes sockerfria skorpor som man snällt tuggade i sig till saften, läsken som man fick gå ner i källaren och själv välja, glasspinnarna som bara fanns i hennes frysbox.

Jag funderar mycket på vem hon var, vad hon tänkte och vad hon upplevde under sitt inrutade liv. Hur mycket av hennes personlighet bär vi med oss?

Jag tror att hon var nöjd med sitt liv och vid släktträffen sommaren -94, just efter hennes 80 årsdag, sa hon till mig ”Ulrika, nu är jag trött, nu har jag gjort mitt!”. Jag anade då att det var sista gången jag såg henne och det kändes endast fridfullt.

Hon visade sig dock igen för mig, men det var efter hennes död. Det är jag tacksam för och bilden bär jag med mig med glädje.

* * *

Jag fick se farmor dansa

med kraft i den tidigare

så svaga ryggen,

med en kropp som förnam

om en ljuvlig frid.

Hon vände sig om

mitt i dansen och log,

med en blick

som gav en aning om

ett gudomligt möte.

Tack farmor,

för att jag fick se dig dansa!

* * *

Tröst

Jag samlar dina tårar

i min kittel,

de du gråter av glädje

och de du fäller av sorg.

Jag vet att du är skör,

och full av oro och rädsla

inför det nya som fått hända

i ditt liv.

Ta emot min gåva

och lita på mig.

Visst kan hindren

kännas höga,

men våga tro att jag

lyfter dig över dem.

Jag är en källa,

full av kärlek, mod

och kraft.

Kom till mig,

och fyll ditt inre.

Du är mitt älskade barn.

ESC

Bland alla andra stod hon där. Mitt i startfältet. Jag var ytterst tveksam till chansen att gå vidare, men då när hon sjöng så blev jag lite knockad. Hon ägde, som H skulle sagt.

Kuvert efter kuvert öppnades och bara andra länder ropades upp. Crash, boom, bang!

Hoppas du har bra människor omkring dig. Du svarade media bra. "Jag kan inte ta på mig det här", "Besviken? Är inte du det?".

Idag fredag. En bra dag!

Lyckligt vemod - vemodigt lycklig?

Det finns de som frågar om jag alltid är lycklig.

Andra ser det stora vemodet.

För mig utesluter inte lyckobladet arket med vemod.

De sitter bredvid varandra i samma pärm.

Sidor som färgas av varandra.

Genom lyckan går ett stråk av vemod,

vidrör lätt med sitt väsen och ger livet djupare ton.

Likaså fyller vemodet lyckobredden.

I natt besökte vemodet mig.

Berättade historier om ett annat liv - vemod.

När jag vaknade skrattade barnen i rummet intill.

Mitt liv, mitt allt.

Båda delarna ger färg och kärlek i mitt liv.

Viktigt och dyrbart.

* * *

Nu har jag ätit frukost.

Rostade bröd men lyckades bränna tre skivor franska innan resultatet blev tillfredställande. Det gav mig dagens första skratt.

På kylskåpet:

”när tro tvekar lita på bild med himmel”

Ställ dock in brödrosten rätt först...

Love!

Stilla

Ibland stillar sig livet ett tag.
Då det inre växer sig utanpå det yttre.
Det når liksom ut.
Mina andetag blir mer.
Min rytm i ett. Ett.
Bortom ord.
Mitt i.

Ibland stillar sig livet ett tag och ett andetag blir fyllt med kraft.

Små skärvor

Vi är uppväxta på ett museum, en liten grindstuga med ett trehundraårigt förflutet.

Ryssarna använde det lilla huset som kokstuga när de var i Härnösand och brände ner staden. Det säger ju en del om dess historia. En historia som naturligtvis präglat oss.

Stugan och dess omgivning har alltid tilltalat min fantasi. Hundratals händelser har utspelats där. Varelser i skogen, vackra herrgårdsfruar spöklikt vandrandes genom de stora rummen, kärlek i lusthusen, mord bakom fäbodarna.

När jag pratade med en vän om lycka för någon dag sedan så slogs jag just av hur otroligt lycklig tid det var i detta lilla hus. Sex personer på en yta inte större än 60 kvadratmeter, dock innehållande vedspis och kakelugn. Syskon som delade rum och spröjsade fönster som fick naturlig rimfrost lagomt till jul. Vi hade allt och det vi inte hade fantiserade vi fram.

Det jag också minns var att jag så ofta kröp mellan de gamla husen och lekte detektiv. Ofta fann man otroliga skatter och naturligtvis så var det föremål som hade ett betydande värde, även om det var ett porslinsöra ifrån en kaffekopp vars utflykt bara varit dagen innan.

Stolt sprang jag hem med ett hårt tag om fyndet. Visade glatt upp det för pappa i tron att det här var något som de på museet skulle starta en utgrävning för. Aldrig någonsin avvisade han mitt fynd med avväpnande ord som ”Lilla vän, det där är ju ett öra till en vanlig kopp, den har inget värde”. Han synade, funderade och många gånger så tog han med sig föremålet till sin arbetsplats, museet. Det räckte för att göra sin fantiserande dotter nöjd och tillfreds. Stolt och lycklig fick hon gå vidare mot nya upptäckter, kanske en spets ifrån en herrgårdsfrus vackra klänning, kanske ett litet ark ifrån ett kärleksbrev?

Någon har sagt att man ska fånga lyckan när den kommer, vi har också en uppgift att låta lyckan få vara just där den är. Så när någon möter dig med ett porslinsöra, låt det vara så fantastiskt som det är. Verkligheten möter oss ändå när vi är redo för den.

Love!