Öppna upp
Jag öppnade mitt hjärta idag.
Fotoblixtar bländade mig i samma stund och helt plötsligt så hade jag framför mina ögon en mängd vackra fotografier uppradade.
En blond femåring som i rosa dress ler försiktigt emot kameran. Det har varit bröllop och hon håller krampaktigt tag i de små vita handskarna. De vita knästrumporna är precis så långa som de skulle och kjolen lika kort. I början av det frigjorda 70-talet.
Två syskon i utsvängda jeans, förmodligen fem och åtta år, vandrande genom det lilla skogspartiet upp mot pappas verkstad. Den redan då långe brodern vandrar tryggt framför, hon i den lilla sjaletten dansar bakom. Han står fortfarande för trygghet även om det många gånger blåser alltför hårt runt honom.
Tre syskon sittande i den hembygda båten Mysak på färd uppför det som man nu kallar Höga Kusten. Då när vi var små var bergen ännu högre, havet mäktigare. Lillasyster i solgul flytväst glad och vacker, som nu.
Fyra syskon med glittrande ögon i Grindstugan. Det är jul. Jag tror att det var sista julen i den stugan. Den yngsta systern är också blond, med små pigga ögon och en speciell självklarhet. KlaraSol. De egenskaperna har hon kvar än idag.
1982 ser jag en bild på en gänglig kille i hockeyfrilla och med stora bruna vackra ögon. Det är kväll och han står i mitt rum. Han påstår att hans moped gått sönder och att han inte kan köra hem... Hon som är hård emot de hårda hänvisade honom, vänligt men tämligen bestämt, till en soffa i vardagsrummet. Så roligt skulle vi inte ha!
Så en blekt student med stora mörkblå glasögon. Gymnasiet var en lycklig tid. Hon hade roligt, lät kärlek beröra. Fast hon mötte kärlekar som berörde för starkt, då sprang hon, men lämnade plats kvar i hjärtat.
Ett fotografi tummar jag länge på.
Det var han som med ett frimodigt sätt klev rakt in. Jag var mottaglig då. Han levande och självklar, tvivlade aldrig på sin plats i världsalltet. Med honom öppnades mer än en dörr och det var precis så fantastiskt och vackert som vi hade drömt om. Vi grät av glädje och tillfredsställelse.
Nittonhundranittio, ensam, ny stad. Umeå.
Går runt på vilsna ben och njuter av höstlöv och vackra färger. Känner direkt att här kommer hon att trivas. Ler åt de hon möter. Njuter.
Fler bilder finns att se, men de kommer senare.
Jag tror dock att det är viktigt att öppna upp, att låta bilder beröra på nytt. Kanske allra helst i stunder av nedstämdhet. Idag är jag glad, blev ännu gladare av alla minnen.
Kom över och berätta om dina.
/U
