Idag är mors dag, en dag för alla mammor.
Jag tänker ofta på vilken tur jag har som har kvar min mamma. Jag funderar ofta över vilket tomrum som hon en dag kommer att lämna och jag orkar inte tänka tanken fullt ut för att det är en så pass smärtsam tanke.
Undrar också över om jag lyckas visa hur mycket hon betyder för mig eller om min trötthet och min vardag överskuggar det? Tar jag henne för given? Nej, jag tror inte det.
Ni där ute som förlorat era mammor, ni lyckas ändå på något sätt gå vidare och det är beundransvärt. Jag hoppas att era mammor fortfarande känns närvarande och att de håller sin beskyddande hand över er. Så tror jag att det fungerar. Livet är större än så här. Livet är mer.
Min roll som mamma? Två livfulla vackra söner!
Även här undrar jag om jag lyckas visa min kärlek fullt ut eller om den överskuggas av vardaglig irritation och olika duktighetsprojekt?
Som alla andra mammor funderar jag ibland på vad som skulle hända om jag förlorar ett av barnen. Djupt smärtsam tanke och jag tror inte att jag skulle överleva det. Ändå vet jag att man kan göra det, men med en livssorg och ständig saknad. Mina tankar går till er.
All kärlek till er därute! Min mamma, era mammor, vi som är mammor, ni som längtar efter att få bli mammor. Hurra för oss!
/U
Tänk, en dröm
att vara liten och svag,
omsluten av ändlös kärlek,
oändlig kärlek.
stilla vila
möta en blick
lika klar som blicken
från ett älskat barn.
Att stilla vila
utan orosmoment,
att bara vara,
liten och älskad.
gode gud,
hjälp oss duktiga kvinnor
att stilla vila,
med djup förtröstan
på oändlig kärlek!
jag delar dina tankar om mammor, oxå jag har min mamma kvar o bävar inför den dag hon inte längre finns. Oxå tänkt tanken och känt skräcken att förlora ett barn. Dessutom funderat en hel del hur det för mina barn skulle bli, om jag inte får leva kvar tills de är stora. Sonen säger gång på gång att han inte skulle klara att leva utan mig. Vi har ju ställts inför tanken eftersom min ca är av en allvarlig och snabbväxande sort och i de mest smärtsamma stunderna har jag rentav längtat hem, men så är det tanken på barnen som håller mig kvar. Inte för att man alla dar är en så bra mamma men man gör sitt bästa och hoppas att man sår kärlek .
SvaraRaderaFint Kristina och det du går igenom är svårt att föreställa sig. Du gör det toppenbra! Kram!
SvaraRaderaVilken underbar bild på dig och Birgitta!
SvaraRadera