Hon hade drivit länge nu, båten hade hamnat mitt i stormens öga,
men på något sätt lyckats ta sig ur virveln och den var nu nära land.
Hon var omskakad, ändå helskinnad.
Den som hade möjligheten att studera henne kunde nu se hur en rynka blev allt tydligare mellan hennes ögon där hon låg.
Hon såg plötsligt för sitt inre hur hon hade kastat Verkligheten ur båten, hur kunde hon? Man kan inte leva utanför verkligheten, hur hade hon tänkt? Hade hon tänkt?
Hon trodde att hon skulle landa i det vackra, men det var då stormen kom.
Stormen rev, kittlade, kastade omkull och vid ett ögonblick så trodde hon att hon skulle förlora allt, men vinden vände och det blev stilla.
Nu låg hon här, loj och avslappnad och tittade på himlen.
Vid stranden stod Verkligheten och väntade, redo att ta emot båten, redo att ta emot henne. Hans ögon bar tecken av förlåtelse.
Vackra bilder placerades i hennes inre för att aldrig blekna,
hon log när båten stötte emot land.
* * *
I en tid då ljuset
många gånger
riskerar att kvävas
då gäller det att se
de skatter som då och då
skymtar i någon vrå,
i någons öga,
i någons ord
de skimrande ögonblick
som avvisar mörkret
och ger oss glädje,
tro, hopp
lyft fram din skatt,
och låt någon få ta del
av din kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar